Vår sista dans.

Det känns som att jag är död. Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Både och. Men ändå känns allt förjävligt. Jag kan inte andas, gör allting för att försöka få en stund utan tårar i ögonen, utan att försöka gaspa efter luft på gå grund av alla minnen som rullar förbi i mitt huvud. Så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill säga. Men inte ett ord enda rätt ord kommer ur min mun.
Är det verkligen sant? Drömmer jag?
Men nej, det gör jag inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0